Mutualistiskt jordägande - besittning och bruk
Många frågor dyker upp gällande den typ av jordägande som förespråkas av de flesta mutualister; dvs "besittning och bruk", så ett nytt inlägg om detta ämne verkade vara på sin plats. Besittning och bruk innebär inte något direkt ägande av jord, utan det rör sig snarare om en exklusiv rätt till besittning och bruk av den jord du personligen besitter och brukar - som däremot upphör när du inte längre besitter och brukar jorden. För enkelhetens skull kommer "jordägande" och "jordägare" trots det att användas i inlägget.
Medan mutualister förespråkar ägande av materiella ting - resultatet av arbetet som legitimt tillhör arbetaren som skapat det - förespråkar vi alltså inte ägande av samma typ när det gäller jord och naturresurser. Till skillnad från den traditionella lockeanska äganderätten som, normalt utan förbehåll, förespråkas av en del andra vänsterlibertarianer, menar mutualister att jord inte ägs (mer eller mindre) permanent enbart för att arbete blandas med jorden; utan att arbete istället kontinuerligt måste blandas med jorden för att ge någon enskild individ en ensamrätt till den.
Skillnaderna mellan dessa olika synsätt på jordägande förklaras enklast med ett exempel. Vi antar att det finns en stor bit bördig jord i ett område, och person A är av någon anledning den enda personen som befinner sig på detta område. A gör då lite olika saker på denna jord; ett år odlar han vete på en jordplätt, ett annat år överger han denna plätt och föder upp boskap på en annan jordplätt, osv. Efter några år har han blandat sitt arbete med hela detta områdes jord, och då börjar plötsligt fler människor dyka upp. Enligt den lockeanska äganderätten, utan förbehåll, är däremot all denna jord nu egendom, som tillhör person A. Resten av människorna får inte så mycket som sätta sin fot på denna jord utan A:s tillåtelse; och vill de på något sätt bruka den sker det på A:s villkor. Normalt löser A det på så vis att jordbrukarna får ge honom en del av deras produktion, eller att de betalar honom en fast avgift varje månad eller år för att få bruka hans jord - beroende på vad som passar honom bäst. A äger jorden, och personerna B, C, D, ..., Å, Ä och Ö får helt enkelt göra som A säger; för att A brukade all denna jord först, och fick således äganderätt till den. A behöver nu inte över huvud taget blanda sitt arbete med jorden längre; att andra gör det, och A genom sin äganderätt får en del av deras produktion, räcker gott och väl för att A inte bara ska överleva, utan till och med vara mest välbeställd av alla i området.
Hade besittning och bruk tillämpats som jordäganderättsprincip hade samma scenario sett väldigt annorlunda ut. A hade då fritt kunnat odla en sak här det ena året, en sak där det andra, föda upp boskap här det ena året, och där det andra; och han hade hela tiden haft rätten till den jord han faktiskt brukade - men inte övrig jord. När A därför märker att det börjar komma fler människor till det område där han varit ensam ett antal år hade han antagligen valt den jordplätt han tyckte bäst om under sina ensamma år, och börjat använda den för produktion i så stor utsträckning det var möjligt för honom. Han hade däremot inte kunnat kräva något av B, C, D eller någon av de andra personer som flyttade in på det område där han förut var ensam; utan han hade enbart haft rätt till den jord han själv besitter och brukar - för tillfället - och rätten till vad hans eget arbete skapar. Bara för att han kände till området innan någon annan innebär det alltså inte att han har någon som helst rätt till jorden han inte brukar, och ingen som helst rätt till vad någon annans arbete skapar.
I exemplen ser vi på en gång de positiva effekterna av besittning och bruk, och de negativa med en lockeansk jordäganderätt, ur ett socialistiskt perspektiv. Ingen jordbrukares arbete kan exploateras av jordägare för att denne "var där först", utan hans rätt sträcker sig till det område han faktiskt brukar själv. På så vis kan exemplets "person A" heller inte ackumulera någon vinst genom att suga ut värde ur andras arbete, vilket i förlängningen tenderar att skapa klassamhällen, utan jordbrukarens lön är hans arbetes fulla värde - och detta är även den sits person A sitter i. Han är, liksom alla andra i området, fri att bruka sin jord på det sätt han må anse bäst - men har ingen rätt att kräva något av någon annan.
Vi ser även de positiva sidorna effekterna av besittning och bruk, och de negativa med en lockeansk jordäganderätt, ur ett anarkistiskt perspektiv. Om person A ges den totala makten över området, och rätten att beskatta andra individers produktion - vilket det faktiskt handlar om - i hela detta område, är han inte på något sätt bättre än en stat. Tvärtom - han är en stat. Han kan införa vilka regler han vill på sin egendom, och därmed tvinga de som faktiskt brukar hans jord att antingen flytta därifrån eller lyda hans regler och betala hans skatter.
Ur ett socialistiskt, men inte nödvändigtvis anarkistiskt, såväl som anarkistiskt, men inte nödvändigtvis socialistiskt, perspektiv framstår besittning och bruk överlägset den lockeanska äganderätten. Ur ett anarkosocialistiskt, eller mutualistiskt, perspektiv bör det således ingen tvekan om vilken form av jordäganderätt som är att föredra.
Besittning och bruk FAQ
Q: Vad menas med "kontinuerligt bruk"? Om jag lämnar min jord och åker till stan, förlorar jag rätten till den då?
A: Kontinuerligt bruk innebär precis vad det låter som; att kontinuerligt bruka jorden. Självklart kan du även lämna din jord, annars skulle någon rätt till den inte vara nödvändig alls - då skulle det räcka med att fastslå att du har rätt till så mycket jord du är kapabel att personligen försvara. Exakt hur lång tid du kan lämna din jord orörd innan den anses vara övergiven kommer troligtvis att variera mellan olika skyddssammanslutningar och/eller geografiska områden; det är upp till medlemmarna i en skyddssammanslutning att komma överens om. Med andra ord det lite tråkiga "marknaden löser det"; vilket innebär att individernas egna överenskommelser avgör hur lång tid jorden kan stå orörd innan den ska ses som övergiven och "up for grabs". I vissa samarbeten rör det sig kanske om ett par månader, medan det i andra kan röra sig om år; medan de allra flesta, som tillämpar kortare tider, troligtvis kommer att ha någon form av "tilläggstjänster" om en medlem måste lämna sin jord en längre tid (besöka en sjuk släkting på andra sidan jordklotet, eller vad det nu kan vara). Men du förlorar alltså inte rätten till din jord när du sover, när du åker och handlar eller när du åker på semester.
Q: Kommer inte utsugningen av jordbrukare att se likadan ut? Vi har väl fortfarande kontraktsfrihet, och om någon bara får bruka någon annans jord så länge han har kontrakt med honom kommer väl läget snart att se ut som idag?
A: Nej, läget kommer inte att se ut som idag, då det blir en praktisk omöjlighet att hyra ut jord och kontinuerligt exploatera produktiva jordbrukares arbete. Vi måste komma ihåg att själva rätten till jorden avgörs av vem som besitter och brukar den. Om jag hyr jord av dig, betalar min första avgift och börjar därefter besitta och bruka jorden - då har jorden redan bytt ägare från dig till mig! Om jag fortsätter betala en avgift varje månad gör jag det enbart för att vara snäll mot dig; jag har ingen som helst skyldighet att betala dig för att få bruka min egen jord; utan kan direkt efter den första avgiften är betald sluta betala dig. Då kontraktsfriheten innebär rätten att gå in i, såväl som att gå ut ur, kontrakt är detta min fulla rätt. Om mitt kontraktsbrott innebär en implicit stöld ifrån dig (t.ex. om jag lovar att betala tusen kronor för din cykel, men vägrar betala när jag fått cykeln) måste jag antingen ge tillbaka din egendom eller betala vad vi gjort upp om. I det här fallet sker däremot ingen implicit stöld; då jorden byter ägare när den byter brukare, enligt principen om besittning och bruk. Jag har full rätt att bryta kontraktet, då jorden redan bytt ägare och då således inte har någon rätt att kräva något som helst från mig i utbyte mot den jord som inte längre är din.
Detta leder troligtvis till att människor inte över huvud taget hyr ut jord; utan istället säljer den när de bestämmer sig för att flytta därifrån. Den måste då säljas till ett rimligt marknadspris, för att någon ska köpa den; och detta ger inte ägaren något i närheten av de pengar han skulle kunna suga till sig om han kontinuerligt kunde ta en avgift eller en del av brukarens produktion - utan det ger helt enkelt den tidigare ägaren precis vad köparna tycker att jorden, och den eventuella förbättring av den han åstadkommit, är värd. Det blir alltså ett rimligt marknadspris, hellre än en kontinuerlig monopolavgift.
Q: Varför tycker ni inte att man ska kunna äga jord på samma sätt som man kan äga t.ex. en bil?
A: Jorden är, tillsammans med andra naturresurser, speciell i sin natur; just i och med att den inte går att separera från naturen. Den är naturen. Det finns således bara en viss yta jord vi alla har att dela på; och vi kan inte bygga ny jord på nya platser, på samma sätt som vi kan odla nya träd, så mer vete, eller återvinna glas, metall, plast, et.c. Till och med i jämförelse med ganska sällsynta resurser, t.ex. diamanter, har jorden en speciell natur, då en diamant kan säljas vidare hur många gånger som helst - från Ryssland till Sverige till USA till Irak till Brasilien. Jorden är däremot, så att säga, där den är. Visst går den däremot att flytta på - och vill du flytta din jord till din nya bostadsort är du naturligtvis fullt fri att göra det; men den jord du lämnar kvar anser mutualister helt enkelt inte längre är att betrakta som din, då du inte längre blandar ditt arbete med den.
Skillnaden mellan en bit jord och en bil är alltså att jorden är geografiskt bunden till det område där den faktiskt finns, till skillnad från en bil som inte är det. Jorden är även strängt begränsad i kvantitet, och räcker inte till för att alla ska kunna ha precis så mycket jord som de önskar; till skillnad från bilar, där fler kan produceras om efterfrågan blir större. Därför anser vi att det är högst rimligt att vi använder andra ägandekriterier för jord och naturresurser - som fortfarande är bundna till naturen - än för t.ex. bilar. Vi påstår däremot inte att detta är "rätt", och att den lockeanska ägandeprincipen är "fel"; vi påstår att båda principer har ungefär lika mycket "rätt", och är lika konsekventa och hållbara - medan principen om besittning och bruk däremot ger betydligt bättre följder för alla parter - utom, naturligtvis, för jordägaren. Arbetare, husägare, företagare, jordbrukare, et.c. får helt enkelt mer kvar att satsa i produktionen, eller för att förbättra sin livskvalitet, om skatten till jordägaren försvinner. Och arbetare får fler reella möjligheter att komma ur löneslaveriet om de inte tvingas att kontinuerligt betala för jord om de överväger egenföretagande eller jordbruk. Den enda förloraren är den parasitäre jordägaren; och att han förlorar sin monopolintäkt han idag får från att exploatera andras arbete ser vi knappast som något negativt, utan snarare som ännu en positiv effekt av besittning och bruk.
Q: Men vad händer om jag har ett hus på min jord? Ett hus kan ju trots allt inte ses som något annat än ett resultat av mitt arbete, precis som en bil.
A: Visst är huset din egendom, precis som bilen, och du har all rätt till din egendom. Du har däremot inte rätt att ha din egendom på andras mark. Du har t.ex. inte någon rätt att parkera din bil i din grannes garage utan dennes tillåtelse; och om du gör det, och vägrar flytta på den när han ska in med sin bil, har han all rätt i världen att köra ut den. Fortsätter du envist att parkera din bil i hans garage varje dag kan han vända sig till polis, som ser till att du till och med straffas för att du gör intrång på hans mark och på hans egendom. Precis detsamma gäller för ett hus. Det är din egendom - absolut - och om du vill kan du flytta på huset, riva det, eller göra vad som helst med det. Lämnar du dock kvar huset på någon annans jord - vilket jorden blir om du lämnar den under en tillräckligt lång period - och vägrar att på något sätt avlägsna det; då förlorar du även äganderätten till huset, och den nye jordägaren kan avgöra vad han vill göra med det. Rätt till din egendom - ja; rätt att förvara din egendom på någon annans jord - nej. Vill du således ha kvar ditt hus får du helt enkelt ta med det när du flyttar; eller sälja det till någon annan (förslagsvis i kombination med att du säljer jorden). Någon permanent rätt till jorden för att du förvarar din egendom på den har du däremot inte; att jag strategiskt placerar ut enkronor i skogen innebär inte att jag äger skogen, utan tvärtom att jag måste ta med mig mina enkronor när jag lämnar skogen, om jag vill fortsätta äga dem.
Q: Man får alltså sälja sin jord?
A: Ja, absolut. Varför skulle man inte få det? Du får sälja precis vad du vill; att du och jag kommer överens om att du lämnar din jord åt mig, i utbyte mot att du får summa X av mig, är det ett fullt legitimt kontrakt. Det är att hyra ut jord som under besittning och bruk blir problematiskt, för att inte säga omöjligt; försäljning av jord kommer därför troligtvis vara det vanligaste sättet jord byter ägare.
Q: Varför ska man köpa jord, om man kan ta all övergiven jord gratis efter en viss tid?
A: Om ingen betalar dig för att flytta ifrån din jord, hur troligt är det att du kommer att göra det? Var ska du flytta, och med vilka pengar ska du betala för detta? Med andra ord, det kommer antagligen inte att finnas så mycket övergiven jord; och den jord som faktiskt överges, dvs den jord som ingen vill köpa, kommer troligtvis inte att hålla samma kvalitet (om det rör sig om bruksjord) eller t.ex. även innefatta färdigbyggda hus (om det rör sig om bostäder), varför det kan vara fördelaktigt att faktiskt köpa andras jord, om man inte vill börja från scratch. Det vanligaste sättet för jord att byta ägare kommer därför antagligen att vara genom försäljning.
Q: Om jag anställer människor som arbetar på min jord, vad händer då?
A: Om det rör sig om mindre uppgifter, medan du själv fortfarande är "huvudbrukare" av jorden, ligger rätten till jorden naturligtvis kvar hos dig. Tar du in många anställda som hjälper dig att bruka jorden, varefter du expanderar din jord till ett område du aldrig skulle kunna ta hand om på egen hand, har dina anställda däremot rätt att hävda jorden som deras kooperativa egendom, då det är deras arbete som blandas med den - där du, i så fall, antingen får delta i kooperativet, eller som "ursprungsbrukare" ta så mycket jord du själv kan besitta och bruka och därefter överlåta resten till dina anställda som fortsätter bruka denna jord utan dig. Grundprincipen är att du har rätt till så mycket jord du personligen kontinuerligt kan blanda ditt arbete med, så mycket jord som du kan besitta och bruka. Kan du få andra att arbeta åt dig på mer jord än så, och ge dig en del av vad deras arbete producerar, är du naturligtvis fri att göra det - men de är också fria att hävda denna jord som sin egendom.
Så länge det handlar om mindre tjänster på jord du i huvudsak brukar själv faller däremot inte rätten till jorden till någon annan än dig själv; och även om någon gör anspråk på en del av din jord rör det sig enbart om den del av jorden du inte är kapabel att bruka på egen hand (om du inte föredrar att äga jorden kooperativt tillsammans med andra; i vilket fall du naturligtvis är fri att så göra). Vad som händer om du anställer någon som arbetar på din jord har alltså helt och hållet att göra med i vilken utsträckning de blandar sitt arbete med jorden; i vilken utsträckning de besitter och brukar den.
Har någon fler frågor som inte förklaras, eller inte förklaras tillräckligt tydligt, i inlägget är ni som vanligt varmt välkomna att lämna frågor och synpunkter i kommentarerna!
Bra skrivet. Håller dock inte med om att person A är en stat. Stater lägger inte anspråk på att äga mark, endast ockupera. Däremot kommer det i praktiken givetvis te sig likartat.
Och en separat fråga: Vad är ditt egna enskilt största problem med mutualism? Dvs, vad ser du som den största negativa konsekvensen med systemet?
Den enda negativa konsekvensen jag kan finna är en praktik på vulgärtolkningen av mutualismen, vilket skulle kunna resultera i social skiktning mellan de som kan arbeta och de som inte kan eller har nedsatt arbetsförmåga.
Hur rättvis produktionen än tillfaller p.g.a. en fri & jämlik marknad (utan tvång), så kommer personer med nedsatt eller ingen arbetsförmåga att finnas kvar. Ser man individen som en ekonomisk enhet, tillämpar kostnadsprincipeln exakt (på atomnivå), då riskerar man glömma bort solidariteten med de svaga och utsatta.
Men, mutualism är ett ekonomiskt system och/eller filosofi inom socialismen, därför kan inte solidariteten trollas bort med argument som: de som inte arbetar är parasiter.
Alla har givetvis rätt till en social trygghet. Med tanken på hur dyr och ineffektiv dagens centralstyrda skyddsnät är, kommer frivilliga fonder bli mkt billigare än dagens skattesubventionerade system. Man skall dock inte glömma bort att individualanarkister helst ser att samhällets minsta beståndsdelar tar sitt ansvar framför kollektiva åtgärder. Arbetslag, kvarterssamverkan, byalag, intresseföreningar, familjer e.t.c. är tänkt att sköta merparten av det sociala skyddsnätet.
Någon form av skyddfond komemr dock att krävas för de som inte omfattas av ovanstående grupper och/eller speciell vård/omhändertagande.
En anmärkning: det går alltså att få en otäck reaktionär twist med en vulgärtolkning
jaul:
Jag skulle säga som Drullknull; den största bristen är de som inte kan arbeta. Det finns inga garantier för dem - vilket det iofs inte finns någonstans, i ett demokratiskt samhälle kan vi ju, om vi vill, rösta bort hela det sociala skyddsnätet. Men ser vi på de samarbeten för ömsesidig hjälp som startades upp i många delar av Europa på 1800-talet, i speciellt Frankrike ofta väldigt influerade av Proudhon och mutualismen, var människor som inte kunde arbeta bland de allra första grupper man försökte hjälpa (tillsammans med människor som blivit av med sina arbeten och behövde arbetslöshetsersättning). Så som Drullknull mycket riktigt säger; så länge det finns en slags "socialistisk attityd" och en socialistisk underton i rörelsen - att vi absolut ska konkurrera med varandra på lika villkor, men även hjälpa de som inte är kapabla att arbeta - är det inget problem. Saknas däremot denna attityd blir det värre.
Personligen tror jag däremot inte att det är något större problem; människor tenderar att vilja hjälpa samhällets utsatta (se bara på allt vi skänker till välgörande ändamål, och vilka frågor som är viktigast i valen - i regel ligger vård, skola och omsorg i topp, tillsammans med arbetslösheten). Men att vi inte kan gå ut och GARANTERA något, som står över de enskilda individerna, brukar trots allt vara vad många hänger upp sig på i debatter; så det är absolut en svaghet i mutualismen.
En annan svaghet är miljöfrågan. Vi vill inte ha någon Leviathan som ställer sig över människor och säger "gör si och gör så, annars...!" Vi kan alltså inte göra några löften om centrala tvångsåtgärder för att få ner miljöfarliga utsläpp och liknande, och det uppfattas ofta som att vi totalt ignorerar miljön. Men det är inte riktigt sant; det mutualistiska alternativet innehåller i själva verket en hel del som är fördelaktigt för miljön. Bland annat besittning och bruk, som tas upp i det här inlägget. När du har rätt till den jord du använder, och inget mer än så, kommer du att ha starka incitament till att inte förstöra den; betydligt starkare sådana än om du är ägare av ett företag som äger många hektar jord i ett land på andra sidan jorden. Om du förorenar den jorden spelar det inte speciellt stor roll för dig, andra får ta smällen; förorenar du däremot din egen jord, som du själv bor och arbetar på, känns smällen desto hårdare.
Lägg till mutualismens fokus på decentraliserad ekonomi och nätverk av kooperativ som sköter större delen av affärerna lokalt. Då har vi dels kooperativ, som styrs av deras medlemmar, vilka i regel tar större hänsyn till miljön än storkapitalister gör; och vi har dels till stora delar lokala ekonomier, där miljötärande transporter blir en bråkdel av vad de är idag. Och, lägg till det individernas miljöengagemang, som antagligen kommer att se ut ungefär som idag, och ge upphov till miljöorganisationer som kan granska producenter och utfärda varningar till konsumenterna om vilka företag som inte "sköter sig".
De största problemen är alltså att mutualismen saknar en centralmakt som kan utfärda garantier för människor som inte kan arbeta, och en central - tvingande - nivå i miljöpolitiken. Detta uppvägs dock, i min mening, av andra aspekter i dessa frågor, där mutualismen - om den inte tolkas VÄLDIGT vulgärt - kan fungera på ett betydligt bättre sätt än ett statligt samhälle. Men det är naturligtvis upp till var och en att utforska och se över för- och nackdelarna, och sedan bilda sin egen uppfattning i frågorna.
Intressant, tack för svaren. Jag har funderat på, för att lösa diverse problem som de flesta ser lösta men som inte kan förbjudas, ett system med märkningar likt "nyckelhålsmärkning" (som sätts på matvaror för att visa att de är hälsosamma).
Andra märkningar kan sättas för att garantera att denna produkts produktion uppfyller miljö-/djurskyddskrav och annat.
Snabb fråga: Anta att jag köper ett hus där jag förvarar massor av saker. Jag bor dock inte i huset. Räknas det då som att jag besitter huset, eftersom jag använder det genom att förvara saker där, eller riskerar att jag förlora huset för att jag inte personligen besitter det?
Kan företag, dvs juridiskt konstruerade enheter med rättigheter, över huvud taget existera i det mutualistiska samhället som en aktör med möjlighet att förvärva egendom? Ett företag kan av uppenbara skäl inte bruka sin egen jord.
Kan du ta ett exempel som kan gälla i nutid, klart att större delen av jorden i dagsläget brukas, med världs-bnp består till 90% inte av jordbruk. Kan du tänka dig något modernt scenario som innefattar tex. fabrik, serverpark, kylsystem, generetor, kommunikation(3g, 4g, fibernät) etc. Du försår vad jag är lite ute efter.
Argument:
Om du besitter och brukar jorden runt omkring, och använder en byggnad som t.ex. förråd, är det naturligtvis inga problem. Om du däremot har ett hus, lägger in grejer i det och sedan flyttar till Kina för att aldrig återvända till huset (eller återvända om 50 år, eller vad det kan vara) förlorar du naturligtvis rätten till jorden på tidigare förklarat vis, och får hämta upp dina grejer, sälja dem eller helt enkelt ge upp dem. Detta är ju dock saker som människor under besittning och bruk skulle vara medvetna om; och vill de ha kvar sina saker tar de sig med sig, vill de inte ha kvar dem säljer de dem.
Grim:
Ja, företag kan definitivt existera. Företaget brukar naturligtvis inte jorden självt - då företaget i sig är ett konstruerat begrepp - utan representanter för företag gör det i egenskap av individer, på företagets räkning. Företaget kan dock inte, liksom individer ej heller kan, ta en plätt jord och påstå att den är företagets varefter en enskild individ - eller för all del flera - brukar marken på egen hand men måste betala "skatt" till företaget. Då kan dessa helt enkelt hävda sin rätt till marken på egen hand genom besittning och bruk. Genom att däremot ha en pålitlig representant för företaget som "huvudbrukare", som är ursprunglig och kontinuerlig brukare av jorden - eller genom att hyra ut produktionsmedel som de anställda behöver för att bruka marken - kan företaget försäkra sig om att behålla jorden; dock enbart så länge som de anställda uppfattar denna deal som fördelaktig; så företaget måste ge dem ungefär lika bra villkor som de hade haft på egen hand.
Klas:
Det handlar inte bara om jordbruk; med "bruk" menas vilket bruk av jorden som helst. Har du en fabrik besitter och brukar du jorden fabriken står på (så länge du faktiskt också arbetar i fabriken); har du ett hus besitter och brukar du jorden huset står på (så länge du faktiskt bor i huset); har du en affär besitter och brukar du jorden affären står på; et.c.
För t.ex. kablar dragna under jorden besitter du och brukar du denna jord så länge kablarna har någon funktion; men andra får naturligtvis besitta och bruka "jorden ovan" så länge dina kablar inte berörs på ett negativt sätt av detta bruk.
MVH
men borde inte landmassor som man frilägger vara ett slags undantagsfall, jag syftar då på dräneringen och vallbygganden i holland och liknande ställen. man har ju trots allt gjort landmassor möjliga för bruk, alltså "skapat" landmassa? likadant om man skulle skapa landliknande flytande massor som skulle flyta på haven, dessa måste väll ändå ses som objekt som kan ägas, även om de besitter samma sorts kvaliteer som vanliga landmassor, men har skapats?
isak:
Visst, så länge du besitter och brukar dessa landmassor, eller tar med dig dem till den plats du ämnar att besitta och bruka. Överger du dem har någon annan rätt till platsen där landmassorna finns; och du förlorar således äganderätten till dem, i likhet med ett hus, om du väljer att varken besitta och bruka jorden, eller avlägsna den från platsen och ta dem dit du ämnar att besitta och bruka.
Hur skulle problemet med utfiskning lösas mutualistiskt?
