Att undvika personkult

Personkulten

Politiska rörelser har ofta en tendens att utvecklas till personkulter; och när de gör det är resultatet aldrig positivt. Det leder till ett inskränkt tänkande, där en ideologisk förebild behandlas som någon slags profet vars ord är lag. Och då profetens ord kommer i konflikt med sunt förnuft tar ordet ofta övertaget, och förnuftet stängs ute. Ju mer detta sker, desto mer dör förnuftet; till slut finns inget sådant kvar alls, utan man följer blint profetens lag. De största, mest välkända och mest avskräckande exemplen på vad en politisk personkult kan leda till är naturligtvis Tyskland under Hitler och Sovjetunionen under Stalin; men även i fall där personkulten inte leder till så uppenbara tragedier kan de orsaka stor skada för en politisk rörelse och för det egna förnuftet. Man sätter en ideolog eller politiker på en piedestal, och han eller hon blir något större - nästan gudomligt - som man gärna vill ska vara ofelbart. Därför försöker man dessutom hitta ursäkter för de fel som tänkarna faktiskt har, och skapa en glorifierad bild av en obefläckad företrädare för den egna, lika obefläckade, ideologin.



Ett uppenbart exempel är t.ex. marxisters glorifiering av Marx. Marx var definitivt en av historiens största progressiva tänkare, som inom en rad områden revolutionerade samhällsvetenskaperna och den socialistiska rörelsen; hans kritik av kapitalismen är troligtvis den mest välformulerade som någonsin skrivits, och Marx bör ges respekt för sitt arbete av alla som är kritiska mot kapitalismen. När det däremot kommer till Marx åsikter i andra frågor hör man alla möjliga ursäkter, försvar och bortförklaringar från marxister som byggt upp en personkult kring Marx och gärna vill tro att han var i det närmsta ofelbar. För att förtydliga menar jag naturligtvis inte att alla marxister lider av personkultstänkande; men det finns definitivt en hel del sådana. När Marx uttalade sig negativt om judar menar man ofta från personkultshåll att han, eftersom att han själv var av judisk börd, inte menade något illa med det - och ibland för man till och med det ännu mer absurda resonemanget att han inte kan ha menat något illa med det, då han själv var av judisk börd. När han uttalade sig rasistiskt menar man ofta att det inte är något att bry sig om, för att "alla" var rasister på den tiden (vilket naturligtvis inte stämmer; men givetvis måste man alltid se till vilken social kontext vi pratar om).

Man gör i stort sett allt man kan för att Marx ska vara obefläckad - av den enkla anledningen att man byggt en personkult kring honom som är beroende av att han förblir den näst intill perfekt goda människan. När det sedan kommer till det egna tänkandet blir detta väldigt inskränkt pga att man tror att Marx redan tänkt på näst intill allt som är värt att tänka på; och man begränsar sig själv till att tänka som Marx gjorde, då hans version av de ämnen han behandlat i regel måste vara den rätta. När något man spontant tycker är vettigt visar sig att stämma dåligt överens med marxismen försöker man revidera och trycka ner den idén, för att i så stor mån som möjligt likna den som uttryckts av Marx, då marxismens "högre sanning" måste vara rätt. Detta blir ett sorts paradigm som man sedan lever i, och de två mest troliga alternativen är att man antingen förblir dogmatisk marxist genom att stänga ute och/eller ignorera andra intryck - eller att man efter en tid som marxist totalt överger marxismen och blir antimarxist, då anomalierna (dvs det som inte stämmer överens med det paradigm man lever i) blir allt för många. Antingen begränsas man alltså av personkultstänkandet; eller så tar man sig ur det, och tar så starkt avstånd man bara kan från den personkult som man anser har begränsat det egna tänkandet - inte sällan genom att man hamnar i någon ny typ av politisk personkult på den "andra sidan", då man ofta vill ha en ny sanning och en ny tillhörighet som ersätter den gamla. Är man djupt nergången i en personkult kan det ofta ta ett tag från det att man övergett den, till det att man nyktert kan betrakta den och urskilja de positiva aspekter som faktiskt finns i nästan alla ideologier, och de negativa som gjorde att man begränsade sitt eget tänkande. Det är knappast någon tillfällighet att många av marxismens största och mest hänsynslösa kritiker själva tidigare varit marxister; att kritiken då blir så hänsynslös kan till stor del bero på det personliga agg man hyser mot ideologin, vilket leder till att man inte kan betrakta den på ett nyktert sätt och föra saklig kritik. Man blir helt enkelt alldeles för dogmatisk åt det andra hållet!

Anarkismen och personkultstänkandet

Syftet med denna text är naturligtvis inte att klanka ner på varken Marx eller marxister; marxister användes bara som ett exempel för att belysa hur ett personkultstänkande kan se ut. Syftet är istället att belysa personkultstänkandet inom anarkismen, och försöka motverka att denna får fäste. I mina texter behandlas ofta tankar från t.ex. Pierre-Joseph Proudhon eller Benjamin Tucker. Detta är för att jag anser att deras antiauktoritära idéer är vettiga, och deras politiska övertygelse liknar min - de har alltså ofta uttryckt de tankar jag har innan jag ens var född, och även utvecklat dem på ett sätt jag aldrig skulle vara kapabel till. De är alltså helt klart politiska förebilder i den bemärkelsen; vad som däremot aldrig får hända är att de går från att vara förebilder till att bli profeter. Det vi anarkister eftersträvar måste alltid vara friheten och jämlikheten. Vi får inte fastna i så stark beundran för en specifik tänkare att vi sviker dessa principer, bara för att någon annan (som i övrigt förespråkar anarkism, frihet och jämlikhet) har sådana åsikter i en specifik fråga. Ett exempel är just Proudhon. Han var en övertygad antifeminist, och har gjort sig känd för att mena att kvinnans roll är som "hemmafru eller prostituerad". Detta går naturligtvis inte ihop med anarkismens principer. Kvinnan måste självklart ha samma rättigheter som mannen och vara jämställd honom - vilket många kritiker till Proudhon, från anarkistiskt såväl som övrigt socialistiskt håll, påpekade för honom; men han höll fast vid sin konservativa uppfattning om de olika könsrollerna.

Här måste vi alltså välja mellan anarkismen - dvs friheten och jämlikheten - och Proudhons personliga tankar, som här måste sägas avvika från den antiauktoritarism han annars förespråkade. För någon som satt Proudhon på en piedestal och vill att han ska vara en obefläckad "anarkistprofet" blir detta naturligtvis problematiskt; hur välja mellan profeten och läran? Vad man då troligtvis försöker göra är att komma med ursäkter. T.ex. "det var ju så länge sedan, alla tyckte så här då!" Visst ligger det en viss del sanning i det; det rådande klimatet var definitivt mer traditionalistiskt och antifeministiskt än idag. Men det förändrar ju inte det faktum att det fanns feminister vid den här tiden - en hel del av dem inom anarkismen - som dessutom påpekade för Proudhon att hans tankar var inkonsekventa. "Proto-anarkisten" William Godwin hade t.ex. förespråkat en feministisk och anarkistisk filosofi innan Proudhon; men Proudhon valde ändå att förespråka antifeminism. Privat kunde han även uttrycka sig antisemitiskt vid en del tillfällen. Vad göra? Ta helt enkelt ner Proudhon från piedestalen! Proudhon var en människa som vilken annan som helst, och förtjänar på inget sätt att bli dyrkad. Hans idéer gällande mutualism och anarkism var, enligt mig, väldigt vettiga - och det är därför jag ofta refererar till honom. Inte för att jag anser att han var någon komplett människa med svar på allt. Han var en inkomplett människa - som vi alla är - med svar på mycket; men med åsikter som man på vissa punkter helt enkelt måste ta avstånd ifrån, om man ska anse sig vara en konsekvent förespråkare av frihet och jämlikhet. Och det är ju inget som helst problem, om vi inte byggt en personkult kring honom. Har vi byggt en sådan, så kommer ursäkterna och bortförklaringarna snart; precis som dogmatiska marxist-leninister ursäktar och bortförklarar Marx eller Lenins tillkortakommanden. Vi har ingen anledning att bortförklara eller ursäkta Proudhons tvivelaktiga åsikter på de punkter där han varken förespråkade frihet eller jämlikhet - då vi börjar göra det hamnar vi lätt i en negativ spiral som leder in i ett dogmatiskt tänkande och ett nedtryckande av det egna förnuftet; det förnuft som alltid är det allra viktigaste för en anarkist att bevara. Vi bör inte skapa auktoriteter av tänkare; vi bör använda oss av deras tankar där de stämmer överens med friheten och jämlikheten, och helt enkelt ta avstånd ifrån dem där de inte gör det. Proudhons grundläggande filosofiska ståndpunkt och hans ekonomiska teorier, samt tankarna om det anarkistiska och mutualistiska alternativet, bör alltså värdesättas väldigt högt; medan hans åsikter om t.ex. könsroller helt enkelt bör förkastas.

Anarkismen är av naturen icke-dogmatisk och negativt inställd till auktoriteter; ändå finns det ofta en dragning hos vissa anarkister mot förhärligandet av tänkarna hellre än deras idéer. Idéerna att vi bör eftersträva, och hur vi bör uppnå, frihet och jämlikhet måste alltid vara det viktigaste. Tänkarna som tänkt ut dem måste givetvis respekteras och refereras till - men det får aldrig utvecklas till någon typ av personkult. Vi bör aldrig ursäkta tänkare som uttryckt sig inkonsekvent, utan helt enkelt ta avstånd från inkonsekvensen, samtidigt som vi fortsätter värdesätta kärnan - det anarkistiska - i deras tankar. Att förkasta alla Proudhons tankar för att hans tankar om könsrollerna inte är acceptabla, som vissa anarkister gör, är tillika inte önskvärt; det resulterar i någon slags "omvänd personkult" där personkultstänkandet är så starkt förankrat i individen i fråga att denne inte ens kan tänka sig att ta till sig vettiga åsikter, om personen som uttryckt dem dessutom hade mindre vettiga sådana - i helt andra frågor! Alla spår av personkult bör alltså motarbetas; förnuftet och det kritiska förhållningssättet till allt måste eftersträvas. Det positiva tar man till sig; det negativa kastar man bort.

Så utvecklas en idétradition byggd på förnuftigt tänkande och konsekvens, hellre än en personkult byggd på att följa en ledare.
Så utvecklas en rörelse som kan använda sig av idéer som förespråkar frihet och jämlikhet, var de än kommer ifrån.
Så utvecklas en politisk ideologi som inte är fastkedjad i ett sjunkande skepp på grund av tilltro till auktoriteter; var och en väljer sina "auktoriteter", och "följer" dem bara så länge - och i de frågor - där de tycker som man själv gör.
Så utvecklas, kort och gott, anarkismen.

Kommentarer
Postat av: Mats

Jag tror att antidogmatism och misstänksamhet mot "heliga kor" oavsett är nödvändigt för att anarkism inte ska resultera i en ny stat.



Tilltro till "ofelbara" auktoriteter är exakt det som lett till dagens tvångssamhälle, där staten är den heliga ko som alltid gör rätt och toleransen är låg mot de som vågar ifrågasätta detta. Om en liknande mentalitet skulle sprida sig inom den anarkistiska rörelsen skulle det vara ett stort steg i fel riktning.

2009-04-21 @ 23:31:38
Postat av: Emil

Absolut. Fanns perfekta människor skulle diktatur med en perfekt människa bakom ratten vara det självklara valet. Anarkismen bygger däremot på konstaterandet att den enda som är lämpad till att bestämma över just dig är du själv. Vi bör därför inte söka efter perfekta förebilder, och inte heller avskräckas från att se det rimliga med någons tankar i en fråga, för att personen råkar ha tankar vi inte håller med om i andra frågor. Vi tror inte på perfekta människor och det är därför orimligt att söka efter sådana, då grunden för vår ideologi är att de inte finns.



Vi måste inse de anarkistiska tänkarnas brister, och därför inte förlita oss på att något är "den sanna vägen" bara för att Proudhon/Kropotkin/Bakunin/Tucker/et.c. tyckte det. Proudhons åsikter var hans sanning, dina åsikter är din.

2009-04-22 @ 01:01:58
URL: http://mutualism.blogg.se/
Postat av: Marcus Norberg, "Evig Lidelse"

Jag har även lagt märke till att de sociala aspekterna som t.ex känslan av gemenskaphet har en stor roll inom politiska rörelser, även anarkismen då (framförallt socialanarkistiska rörelser). Det känns som att de politiska idéerna tappar fokus och förtvinar med längden pga detta.



Är detta bara en fördom jag har byggt upp, eller är även det ett liknande problem värt att se till?

2009-04-23 @ 19:12:21
URL: http://eviglidelse.blogspot.com
Postat av: Ambugaton

Nu vet inte jag hur det såg ut för anarkisterna i Sovjetunionens vagga (annat än det som nämns kortfattat om anarkister i Den Röde Tsaren av Sebag Montifiore och en del av Soljzenitzyns lägerberättelser). Men historiskt sett har det väl berott lite på hur samhällssituationen såg ut.

Den inhemska anarkiströrelsen i den spanska republiken innan – och under inbördeskriget hade en stark anknytning till de största industrierna. De var arbetarkollektiv som med ett löst ihopsatt nätverk gemensamt drev och organiserade produktionen för t.ex. lastbilar och flygplansdelar, och under kriget även stridsvagnar för den republikanska armén. När det stalinistinfiltrerade kommunistpartiet PCE tog över stridsledningen och centralregeringen i republiken blev motsättningarna allt större mellan dem och de som valde att inte följa i de nya herrarnas ledband. Anarkistiska CNT och FAI fick mycket stöd från regioner och fackföreningar som motsatte sig den toppstyrda och totalitära regeringen och många industriarbetare (som tidigare inte brytt sig så mycket om centralpolitiken) som blev ersatta med lojala kommunister valde att gå över till den anarkistiska rörelsen, då alla andra partier och föreningar antingen i tysthet erkänt sig undanskuffade från maktens korridorer eller valt att gå över till nationalisterna och fascisterna - rebellerna.

Innan inbördeskriget och kommunisternas maktövertagande var anarkisterna tämligen homogena i sin rörelse men hade ingen särskild fokus på samhörigheten mellan anarkistiska grupper utan lät var och en sköta sitt efter sin egen förmåga. Sen blev de politiska talen och mentaliteten mer hårdragen gentemot nationalisterna/fascisterna men också centralisterna inom republiken. Så det beror nog mycket på hur mycket tryck rörelsen utsätt för. Sen hade det republikanska Spanien ett tämligen svagt centralstyre; det fanns ingen konsensus om hur decentraliserade självstyren skulle vara och i många regioner fanns det skräddarsydda överenskommelser om hur deras administrativa och politiska beslutsrätt skulle se ut. Så Spanien är kanske inte ett så bra exempel på hur tillhörigheten avspeglades i en anarkistisk rörelse. Någon annan bevandrad i ämnet kanske kan komma med vidare tips?

2009-04-24 @ 22:41:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0